Forskaren Torbjörn Åkermark är kritisk till SKB:s metod för slutförvaring

SKB:s sak är att finna lösningar inte föreslå dåliga lösningar

Publicerad 368 dagar sedan | Torbjörn Åkermark

I sitt svar kan man se att Peter Wikberg missuppfattat det uppdrag som SKB har. Det uppdrag som KSB har är, för att citera SKB:s policy förklaring: ”SKB:s uppdrag är att ta hand om använt kärnbränsle
och radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken
så att människors hälsa och miljön skyddas på kort och
lång sikt”. Uppdraget är inte att ”presentera ett förslag till lösning på kärnavfallsfrågan”. Jag kan hålla med att KBS-3 metoden är ett förslag till en lösning av kärnavfallsfrågan, men ej att KBS-3 metoden är ett säkert sätt att ta hand om avfallet på långsikt.

Tweet

5 personer gillar debatten

0 personer gillar inte debatten

kärnkraft
skb
slutförvaring

De av SKB så kallade enskilda experiment började historiskt med att G. Hultquist 1986 publicerade resultat som visade att koppar inte är immunt i rent syrefrittvatten. Han fick i sina experiment både en oxidtillväxt och en vätgasutveckling. SKB gjorde sen tre försök för att dementera detta resultat, men i samtliga försök fick de en oxidtillväxt. Då syftet med dessa experiment var att visa att korrosion av koppar (som t.ex. oxidtillväxt) inte sker, så är bortförklaringarna till varför man fick en oxidtillväxt irrelevanta. Det är dessa försök som SKB brukar hänvisa till, som stöd för att korrosion av koppar inte sker. Historiska fynd har även undersökts. Korrosionen av regalskeppet Kronans bronskanoner har varit ett av SKB huvudargument till varför 5 cm koppar ska vara tillräckligt. När tennhalten i bronset är hög så är korrosionshastigheten tillräckligt låg, men för delarna med en låg tennhalt var korrosionen 30 gånger högre än den som antagits som maximal i säkerhetsanalysen. Rena kopparföremål från Kronan är också angripna och små kopparmynt (vanligaste mynten på den tiden) är helt frånvarande.

SKB har även gjort ett antal prototypstudier. Dessa studier går under benämningarna Lot-, minican, retrivial och prototypförsöket. Prototypförsökets första steg har nyligen avslutats vilket kan förklara avsaknaden av resultat. Försöket retrivial avslutades 2006 men korrosionen har inte redovisats och försöken Lot- och minican visar höga korrosionshastighet.

Till detta kommer att G. Hultquist och P. Scakalos gjort flera studier de senaste åren som entydigt visar att korrosion av koppar sker i syrefritt vatten. I detta fall kan det även vara aktuellt att citera den rapport som Prof. C. Leygraf (Sveriges enda professor i korrosionlära) och prof. S. Setharaman skrev (http://www.karnavfallsradet.se/sites/default/files/dokument/10-03_Copper_corrosion_in_deoxygenated_water_1.pdf) i samband med det seminarium kärnavfallsrådet anordnade om kopparkorrosion den 16 Nov. 2009: ” we also notice that copper corrosion rates slower than 1 μm per year are hard to find under any exposure condition”. 1 µm per år är 200 gånger högre än vad som SKB anser möjligt i sin säkerhetsanalys. Slutsatsen är att alla experimentella resultat visar entydigt på att koppar inte uppfyller de krav som ställs på ett kapselmaterial. Att hänvisa samtliga experimentella resultaten på ett område som enskilda försök från enskilda forskare är inte i överstämmelse med sanningen. Det är dessutom mycket bättre att bygga sin modell på ”enskilda” resultat än inga alls. Det sätt som säkerhetsanalysen tar hänsyn till dessa resultat är att bortse ifrån dem och i säkerhetsanalys är det maximalla korrosionsdjupet 5 mm efter 1 miljon år.

Jag rekommenderar att Peter Wikberg läser det SKB skrivit i säkerhetsanalysrapporten på denna punkt. Vidare har SKB, tvärtemot vad Peter Wikberg hävdar i sitt svar, inte gjort några trovärdiga försök som visar att koppar är immunt i de förhållande som råder i ett slutförvar. För att konkretisera, försöket med en skinande blank kopparbit efter 5 års exponering saknas.

Min kritik av kvaliteten på SKB:s forskning kvarstår och SKB:s forskning på koppar korrosion är undermålig. Om man betänker den budget SKB har, är att det tillkommit mer än 100 akademiska avhandlingar under 30 år är ett undermåligt betyg. En relevant jämförelse borde istället vara med universiteten och högskolorna. Exempelvis, under 2010 publicerades det 201 doktorsavhandlingar från KTH och 121 doktorsavhandlingar från Chalmers. Utgående från detta perspektiv är 3-4 avhandlingar per år en icke imponerande siffra. Ett av de bästa exempel på SKB bristande forsknings kvalité är den undersökning av ett prov som i 20 år legat bortglömt och skvalpat i en byrålåda. En seriös forskare borde utgående från denna ”prov hantering” dragit slutsatsen att provet har ett obetydligt värde och att det är i stort sätt meningslöst att analysera provet.

Grundproblemen är att resultaten från analyserna kan tolkas efter eget tycke och att analyserna aldrig kan kompensera för de brister som funnits i provhanteringen. Det man förväntat sig är att provet skulle ha förpassats till runda arkivet (metall återvinningen), men SKB har istället gjort omfattande analyser av provet och vill tolka resultaten så att korrosion av koppar inte sker. Även om man inte kan kalla detta för forskarfusk, strider det definitivt mot god forsknings etik och moral.

Slutligen, fokus idag borde ligga på att lösa de problem som finns med ett slutförvar istället för att skapa nya problem genom nu att driva en process för bygga ett slutförvar.

Torbjörn Åkermark

se även http://teknikdebatt.se/debatt/skbs-metod-for-slutforvar-i-forsmark-ar-saker

Kommentatör

Torbjörn Åkermark

(2 artiklar)

0 KOMMENTARER